Hej! Tog mig upp idag för att åka till skolan och göra nationellt prov i matte. Jag hade feber imorse men det har nog gått ner nu. Har dock sjukt ont i halsen, men har nog inte halsfluss... Jag sitter på mitt rum och vill egentligen gå ut och sola men jag får inte det för att halsonten kan bli värre. Jag tänker på allt som har hänt de senaste dagarna eller all den sorg som bara strömmar i hela huset och i oss. Allt detta är så svårt att förstå, så svårt att ta in. Det är sjukt jobbigt nu när man vet hur han mått och tänkt alla år. Tänk att han bara orkat hålla inne allt. Jag skulle kunna göra vad som helst just nu för att han inte ska göra sig någon illa. Nu när jag vet hur han mår och vad han utvecklar känns det som att våran härliga kemi har brutits. Jag kan inte prata med honom som innan och jag är rädd för att träffa på honom för att jag inte vet hur jag ska vara eller vad jag ska säga. Det är liksom min älskade bror jag pratar om. Jag har alltid varit så lycklig och inte tyckt att vi har haft några större problem i familjen. Förens de senaste åren. Tänk om man bara kunde förändra allt. Så att mamma och pappa inte hade träffats och att vi inte hade flyttat hit. Det är liksom ett helt liv, alla våra liv i denna familj. Jag vill bara säga till honom att allt kommer blir bättre och att han är ung och har hela livet framför sig att hitta nya vägar som han kommer älska. Men det känns som om det aldrig kommer ta slut och att han eller vi aldrig kommer bli lyckliga igen. Det är som att gå på en trasig bro som man aldrig vet ska bära eller brista. Jag vet ingenting, jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte gråta jag bara ber hela dagarna.

Vi hörs,